Ihop suffolk va 23435

Okej så har haft ett crush ett tag på en tjej. Vi var på en fest ihop men hon va runt hennes tjejgäng hela kvällen så kändes jävligt skumt att bara gå fram o snacka me henne. Så d slutade med att jag gick fram till henne typ 75% full o berättade för henne. Jag kommer typ inte ihåg vad hon sa men jag kom ihåg att hon fråga mig om d va fyllesnack. Hur ska jag be om ursäkt?

Hey guys! I'm reaching out as a potential future housesitter to see if they're are currently any house sits available on the coast of Virginia ( near VA Beach, suffolk, Newport News, Hampton, williamsburg areas). I don't want to waste money getting a membership for there to be very few/ no opportunities available so i would appreciate if someone could check for me and lmk! If there are alot ( 15 or more) then ill more than likely go ahead and purchase.
Thank you!!!

40s [M4F] #Suffolk SE #Virginia - Retired Army veteran seeks company
I'm seeking a simple, easy-going relationship that's respectful of my values and ethics. I'm patriotic, love god and my country, and consider myself to fight for what's right. Old school common sense values. I have no family or real friends to speak of for support.
I love simple and easy things, coffee and chat, cuddling watching a movie, walking on a nature trail together, or even putting together a puzzle.
I dispise the current status of mainly everything that has become political or "for science". I dont like corruption, manipulators, liars, cheaters and the like. If you're one of those, we won't mesh well.
I am looking for someone who has respect for others, good values and morals. Someone trustworthy that can keep me company, help me around the house on occasion when I need it. Someone that is intelligent, caring, and nurturing.
I dont think its asking too much, If you've read this far, please, by all means send me a direct message and I will gladly respond.
Thank you for your time!

Hi all,
Recently, when my wife and I were applying for a rental apartment, we were denied because a civil court case from 2017 showed up on my wife's record. The case (in NY City Civil Court - Kings Branch) was listed as a "Forced Entry/Detainer" with a filing date of 09/2017 and a release date of 10/2017. What exactly do these dates mean?
The address listed was that of her estranged father. She lived with him in that address from 2010-2012, but never signed any lease. Since then, she has rented in different parts of NY, VA, and MT, with no issue (we have leases for all these places, as well as mail, insurance cards, car registrations, etc.).
Her father has committed identity fraud against her many times (credit cards, phones, cable accounts, etc.). We filed a police report in Nov. 2014 (Suffolk County police, was investigated by a detective) after receiving a collections notice and submitted all of it to the companies, and as far as we know, this "got rid" of all of the outstanding amounts; none of it showed up on credit reports and we got a notice from the cable company that she was not liable.
Since 2014, she has not spoken a single word to her father (or the rest of her family, for that matter). Unfortunately, since she cut contact, I believe that her father still has access to some of the documents she was forced to leave behind (birth cert, ss card, etc.).
Regarding this case that showed up on her report, she never received any court paperwork (presumably her father did). We never even knew about any of this until yesterday.
Since she never signed a lease for the apartment her father was in and was evicted from (if she was on the lease, this was most likely forged, based on past experience), what should we do to get this all sorted out? I assume we should start with another police report, but then what should we look out for? And why is this only showing up now?
Thanks for your time!

(Edit eftersom jag inte var övertydlig: menar rent generellt snarare än min specifika situation. Att man inte kan få nått större lån när ene är sjukskriven o den andre föräldraledig och man lever på besparingarna fattar till o med jag asg)
Okej, detta är nog egentligen en ”jag är grisbitterochvillskrivaavmig-post”, men ni får stå ut med det.
Hur f-n lyckas folk köpa hus? Om man inte bor helt åt fanders borta i obygden vill säga. Bor i dagsläget i ett litet radhus, typ 20 min från göteborg där jag jobbade innan) såå jag skall absolut inte gnälla.
Är uppväxt i hus, så det är en av mina drömmar att äga ett själv, så barnen kan ha varsitt rum, och att jag slipper stå ut med idiotgrannar allt för nära inpå. Just nu är det inte aktuellt då jag varit sjukskriven i 2 år, men min fråga gäller även innan. Både jag och frun tjänar (tjänade) rätt bra (runt 54k efter skatt).
Vi lyckades med nöd o näppe låna ihop så vi kunde köpa vårt radhus för 2.9m. När jag kollar på hus inom nån timmes pendling från götet, så ligger hus i samma storlek som vårt lilla radhus på 6-7 miljoner, snäppet större så barnen får egna rum, på mellan 8-10m. Jag förstår fan inte hur folk lyckas få lån, och ens betala ränta o amortering (och ha marginal för takbyte, driftskostnader osv). Hur faan mycket tjänar dom egentligen?!
Visst vi KANSKE kan komma upp i närheten av sådana siffror när mina föräldrar går bort, o vi sålt av deras bohag o jag o brorsan delat på pengarna som blir över, men jag tror ärligt inte det räcker… och då kommer jag förmodligen va i den åldern att första barnet flyttat hemifrån..
Jag sitter nu i ”möjligheten” att jag lär få omskola mig även om sjukvården får relativt ordning på min rygg (9 diskbråck o spenal sterås) då jag inte lär kunna ptergå till tidigare jobb pga skaderisk. Bortsett från IT med sina 70papp i månaden, vad ska man omskola sig till som inte är fysiskt krävande/skaderisk för att efter man jobbat med det nått år kunna ha en sportslig att få ett rimligt lån för att kunna köpa ett hus för sådana här fantasisummor?

Hello beautiful people! My name is Kris. Im a transmale(starting my transition this year) from Suffolk VA USA, looking for someone else to complete my life. I am currently partnered and am looking to find another partner for myself. I'm pansexual, polyamorous and all around goofball when you get to know me. Im an open book and am willing to talk about anything. All I ask is you respect my pronouns and don't misgender me. (I still sadly have my chest currently and will be starting Testosterone this month.) Feel free to DM me to get to know me. I wont bite :)

Can be anywhere in the main 7 cites( norfolk, va beach, hampton, suffolk,etc). Any recommendations for a picnic area with some decent scenery? Can be a park, lake, hill, etc?

Fick som råd av mod att dela min text här där den kanske passar in lite bättre.
Jag är sjukskriven pga ångest, stress, ptsd, eller vad dom känner för att kalla det för stunden, eftersom jag själv arbetar inom psykiatrin så går det mesta in i varandra och det handlar bara om att något ska stå på pappret.
Om jag ska börja min berättelse så kan jag beskriva mig som att jag var den där som tyckte lite dåligt om människor som va sjukskrivna för psykiska besvär förr, under den tiden arbetade jag långt över vad medelsvensson gör varje vecka och kände att jag va en "lojal" anställd.
Men jag märkte runt 27 års åldern att för varje år som gick så kändes livet mindre och mindre roligt. Jag förstod inte riktigt vad det va som hände inom mig. Sen kom det som låt texten "nu kommer alla känslor på en och samma gång"
Jag bröt ihop totalt på jobbet, låg i fosterställning och kunde inte sluta gråta, förstod inte alls vad som hände. Då kom första sjukskrivningen för psykisk ohälsa, det som blommade va PTSD från barndomen.
Jag gick ett par gånger hos en halvt intresserad terapeut som ändå hjälpte mig att snappa ur det fast på fel sätt.
Jag hade haft OCD under större delen av mitt liv men aldrig sett det som just OCD, fnissade bara när folk kommenterade att jag tvättade händerna ofta eller va tvungen att dubbelkolla dörrar och spis och det gamla vanliga, men efter att fått upp ögonen för att det va ett tvångsbeteende så tänkte jag att jag skulle försöka styra min OCD för att motarbeta den nyupptäckta ångesten och PTSDn.
Vilket jag lyckades med, jag började träna oftare började räkna kalorier och fokuserad enbart på detta i ungefär 3 års tid och lyckades trycka undan all ångest och byggde en kropp som gjorde att Securitas kom regelbundet till gymmet och begärde urinprov för dopningspreparat, vilket alltid va negativt för jag har en rädsla för allt inom medicin och liknande preparat.
Kommentarerna vällde in om hur "grym" eller "fantastisk" jag och min kropp var, fick sponsorer och massa gratisprylar och livet kändes jävligt fräsigt.
Sen kom dippen igen, jag har fått återberättat för mig att jag svimmade under ett marklyft för att sedan komma vid medvetande på akuten och väldigt förvirrad.
Jag hade kört slut på kroppen helt enkelt, det fanns inte den energin som krävdes för att uppehålla den nivån av träning och kaloriunderskott jag låg på längre.
Så jag gav upp träningen ett tag, och då kom alla känslorna igen, minnen började klarna, tankarna började flöda och ja, ögonen öppnades för vad som hade orsakat detta.
Då började den riktiga kampen att leva med hur mitt psyke var och att inte arbeta och försöka inte tänka eller känna.
Jag började fundera på hur jag skulle överleva detta men ändå vara arbetsför och vara en del av samhället.
Jag kände att det saknades något i mitt liv och det va ett meningsfullt arbete, det tomrum som inte gick att fylla med ny bil eller elektronik eller annan dum skit, måste jag försöka fylla med positiva erfarenheter och en känsla av att göra något gott för världen, arbeta med maskiner och mjukvara drog in fet lön varje månad men inget lön för själen, jag bestämde mig för att skola om mig och arbeta med människor i svåra situationer för att försöka bidra till samhällets rehabilitering.
Det va det bästa och sämsta beslutet jag tagit än så länge, jag hade ambitioner, planer på hur jag skulle göra för att förbättra för människor, visa att någon faktiskt bryr sig om dom som jag önskade att människor i min omgivning gjorde.
Men nu efter några år runt på olika arbetsplatser inom kommun, region och den privata sektorn så inser jag att det finns ingen lust att faktiskt ge riktig vård eller stöd, en majoritet då, inte alla givetvis men utgår enbart från mina egna erfarenheter vilket jag med gott samvete kan säga är väldigt breda vid detta laget.
Nu ligger jag här, efter destruktiva relationer där jag blivit utnyttjad, jobbat så mycket jag kunnat, varit till hjälp för andra, ambitioner för att förbättra, och är sjukskriven för jag orkar inte längre, för att tillägga så är jag inte självmordsbenägen för jag har förlorat både familj och vänner till det, jag orkar inte försöka längre, för vad är meningen med att försöka förbättra samhället och hjälpa andra när vi är en så pass liten del av systemet och blir oftast utbrända och sjukskrivna.
Jag vet inte riktigt vad syftet är med att dela med mig av detta för det är nog första gången jag gör det på riktigt för jag har aldrig fått utrymmet av andra eller mig själv, min önskan är väl att någon ska kunna komma med en kommentar som får mig att kunna tända glöden inom mig som skäller ut chefer och kollegor som inte bryr sig, ta fighten för dom som inte kan själva.
Orka fortsätta med det jag har påbörjat att ställa krav på samhället och dess funktioner, efter att själv ha fått uppleva att hjälpen är nästan obefintlig när man går igenom något liknande mitt eget.
Att försöka skapa stolthet och engagemang inom verksamheter vars enda syfte är att hjälpa andra människor.
Att hjälpa andra våga se sitt eget värde när man gång på gång behöver offra sig själv för att schemat ska gå ihop över helgen, att lära sig säga nej.
Eller slutligen inse att jag har inte det som krävs för att vara en långvarig drivande del av ett förbättringsarbete för mitt psyke klarar inte av det.
Men jag är för dum antagligen för att ge upp, för det vrider sig i varenda fiber i kroppen varje gång jag läser eller hör om missförhållanden och inkompetenta chefer.
Efter att gjort resan från känslolös och lyckligt ovetande till att gått igenom suicid 5 gånger och varit en slagpåse i mina förhållande så har jag bestämt mig för att jag ska göra en skillnad inom detta, frågan är bara vad kommer det kosta mig?

Jag är sjukskriven pga ångest, stress, ptsd, eller vad dom känner för att kalla det för stunden, eftersom jag själv arbetar inom psykiatrin så går det mesta in i varandra och det handlar bara om att något ska stå på pappret.
Jag är relativt ny på Reddit så vet inte om jag postar detta på rätt ställe eller inte men det lär jag väl få höra om så är fallet.
Om jag ska börja min berättelse så kan jag beskriva mig som att jag var den där som tyckte lite dåligt om människor som va sjukskrivna för psykiska besvär förr, under den tiden arbetade jag långt över vad medelsvensson gör varje vecka och kände att jag va en "lojal" anställd.
Men jag märkte runt 27 års åldern att för varje år som gick så kändes livet mindre och mindre roligt. Jag förstod inte riktigt vad det va som hände inom mig. Sen kom det som låt texten "nu kommer alla känslor på en och samma gång"
Jag bröt ihop totalt på jobbet, låg i fosterställning och kunde inte sluta gråta, förstod inte alls vad som hände. Då kom första sjukskrivningen för psykisk ohälsa, det som blommade va PTSD från barndomen.
Jag gick ett par gånger hos en halvt intresserad terapeut som ändå hjälpte mig att snappa ur det fast på fel sätt.
Jag hade haft OCD under större delen av mitt liv men aldrig sett det som just OCD, fnissade bara när folk kommenterade att jag tvättade händerna ofta eller va tvungen att dubbelkolla dörrar och spis och det gamla vanliga, men efter att fått upp ögonen för att det va ett tvångsbeteende så tänkte jag att jag skulle försöka styra min OCD för att motarbeta den nyupptäckta ångesten och PTSDn.
Vilket jag lyckades med, jag började träna oftare började räkna kalorier och fokuserad enbart på detta i ungefär 3 års tid och lyckades trycka undan all ångest och byggde en kropp som gjorde att Securitas kom regelbundet till gymmet och begärde urinprov för dopningspreparat, vilket alltid va negativt för jag har en rädsla för allt inom medicin och liknande preparat.
Kommentarerna vällde in om hur "grym" eller "fantastisk" jag och min kropp var, fick sponsorer och massa gratisprylar och livet kändes jävligt fräsigt.
Sen kom dippen igen, jag har fått återberättat för mig att jag svimmade under ett marklyft för att sedan komma vid medvetande på akuten och väldigt förvirrad.
Jag hade kört slut på kroppen helt enkelt, det fanns inte den energin som krävdes för att uppehålla den nivån av träning och kaloriunderskott jag låg på längre.
Så jag gav upp träningen ett tag, och då kom alla känslorna igen, minnen började klarna, tankarna började flöda och ja, ögonen öppnades för vad som hade orsakat detta.
Då började den riktiga kampen att leva med hur mitt psyke var och att inte arbeta och försöka inte tänka eller känna.
Jag började fundera på hur jag skulle överleva detta men ändå vara arbetsför och vara en del av samhället.
Jag kände att det saknades något i mitt liv och det va ett meningsfullt arbete, det tomrum som inte gick att fylla med ny bil eller elektronik eller annan dum skit, måste jag försöka fylla med positiva erfarenheter och en känsla av att göra något gott för världen, arbeta med maskiner och mjukvara drog in fet lön varje månad men inget lön för själen, jag bestämde mig för att skola om mig och arbeta med människor i svåra situationer för att försöka bidra till samhällets rehabilitering.
Det va det bästa och sämsta beslutet jag tagit än så länge, jag hade ambitioner, planer på hur jag skulle göra för att förbättra för människor, visa att någon faktiskt bryr sig om dom som jag önskade att människor i min omgivning gjorde.
Men nu efter några år runt på olika arbetsplatser inom kommun, region och den privata sektorn så inser jag att det finns ingen lust att faktiskt ge riktig vård eller stöd, en majoritet då, inte alla givetvis men utgår enbart från mina egna erfarenheter vilket jag med gott samvete kan säga är väldigt breda vid detta laget.
Nu ligger jag här, efter destruktiva relationer där jag blivit utnyttjad, jobbat så mycket jag kunnat, varit till hjälp för andra, ambitioner för att förbättra, och är sjukskriven för jag orkar inte längre, för att tillägga så är jag inte självmordsbenägen för jag har förlorat både familj och vänner till det, jag orkar inte försöka längre, för vad är meningen med att försöka förbättra samhället och hjälpa andra när vi är en så pass liten del av systemet och blir oftast utbrända och sjukskrivna.
Jag vet inte riktigt vad syftet är med att dela med mig av detta för det är nog första gången jag gör det på riktigt för jag har aldrig fått utrymmet av andra eller mig själv, min önskan är väl att någon ska kunna komma med en kommentar som får mig att kunna tända glöden inom mig som skäller ut chefer och kollegor som inte bryr sig, ta fighten för dom som inte kan själva.
Orka fortsätta med det jag har påbörjat att ställa krav på samhället och dess funktioner, efter att själv ha fått uppleva att hjälpen är nästan obefintlig när man går igenom något liknande mitt eget.
Att försöka skapa stolthet och engagemang inom verksamheter vars enda syfte är att hjälpa andra människor.
Att hjälpa andra våga se sitt eget värde när man gång på gång behöver offra sig själv för att schemat ska gå ihop över helgen, att lära sig säga nej.
Eller slutligen inse att jag har inte det som krävs för att vara en långvarig drivande del av ett förbättringsarbete för mitt psyke klarar inte av det.
Men jag är för dum antagligen för att ge upp, för det vrider sig i varenda fiber i kroppen varje gång jag läser eller hör om missförhållanden och inkompetenta chefer.
Efter att gjort resan från känslolös och lyckligt ovetande till att gått igenom suicid 5 gånger och varit en slagpåse i mina förhållande så har jag bestämt mig för att jag ska göra en skillnad inom detta, frågan är bara vad kommer det kosta mig?

Young white guy looking to aid a woman in her dreams of becoming a mother.I cannot travel so someone close by would be ideal. Preference for the woman is black but it’s not a strong preference. I do have a high stamina,endurance and a breeding kink. Please send me a dm if interested 😉

Ingen plast i all ära men vad är det för skit barnen får idag? När jag va barn glädjes man åt leksaken. Idag åker den i soptunnan ihop med maten. Jag vill ha tillbaka plastleksakerna!